Jag finner mig ofta gå omkring och vara så sur. så sur på ingenting men egentligen allt. Ni vet när man vet att man är på dåligt humör men man kan inte riktigt sätta fingret på varför? Kanske för jag har så mycket att vara på dåligt humör för eller för att jag verkligen inte vet varför jag inte bara rycker upp mig själv. Mitt motto är ju trottsallt att "det bästa har inte hänt än." och med det menar jag inte att allt som hänt varit skit och att jag är en tjurkärring men att man inte ska tyngas ner över det som man gått igenom utan att det och framtiden kommer att ses ur ett bättre perspektiv än vad man kanske ser på det som hänt, nu. Det är det som är det fina med livet, det bästa har ju faktiskt inte hänt än, eller det vet man inte men man vill ju tro att det som är inte är allt. well nu ska jag 'över-tänkaren-Ebba-spjuth" sova! natti
